lifeofliisa

Kl 23.40 ställde jag mig och två kompisar oss i kön till Park Lane. Tydligen Avenyns höjdpunkt för kvällen.

Kl 00.10 ställde sig mina kollegor, varvid vi delvis jobbar på Park Lane (typ) i VIP-kön och de kom in före oss. Jag tänkte inte på att jag kunde ta del av detta privilegium av att gå före den säkert 100m långa kön... och när kl var 00.40 ringde jag upp dem och fråga hur det gick. De hade kommit in. Inte jag, för jag tänkte inte på att man kunde fråga snällt om vi hade företräde. Sen när jag frågade om vi hade företräde, så hade vi självklart det.

Jag fick byta kö och efter 5 minuter var jag inne. Förstå skillnaden. 40min utan resultat i den vanliga kön. Alltså kön för dem som inte jobbar på krogen eller känner någon som gör det. Eller! 5 min i kön för personer som gör det, d.v.s. VIP kön.

I "VIP"-kön står det en sjukt dryg brud bakom mig som kommenterar mitt jämrande till sin kompis. (jag står nämligen och förbannar mig själv för att jag ställde mig i fel kö från första början). Varpå hon säger "Vem ställer sig i den vanliga kön?! Haha".

Jag råkar i detta fallet veta precis vem denna tjejen var, och kunde inte låta bli att tänka tillbak i samma dryga anda "lilla gumman, vad händer när killen du känner som du legat med en gång, som jobbar här, helt plötsligt ändrar uppfattning och tycker att du är en (ursäkta språket) fitta?" ojdå, där försvann din VIP. Tråkigt...

Kontenta, ta hand om dina relationer. De varar inte om du inte underhåller dem.

Sen om du underhåller dem med sex eller intellektuell är upp till dig och din syn på dig själv.

Jag vill börja med att ge alla en cyberkram. KRAM.

En sådan kväll där man bara är genuint lycklig, utan att riktigt veta varför, har jag just nu. Jag klagar inte på nått sätt, det är underbart.

Jag önskar att man kunde förvara lyckan på nått sätt. Pressa ur den som en vätska eller ånga ur kroppen. Lite som en fis på burk. Så kan man ta fram den när man är lite ledsen, skruva upp locket och lukta lite. Vips! Så vart man gladare. Bara att det hade varit lycka och inte pruttgas i burken d.v.s.

Avundsjuka visar sig på många olika sätt. Generellt aldrig ett bra sådant.

Jag känner att jag lätt kan bli avundsjuk över matriella ting. "åh en sån vill jag också ha" - känslan. Det är okej, det är hanterbart. Gå bara inte och sno kompisens nya skor för att du vill ha dem. Förstör dem inte heller så att hon inte kan ha dem. Rätt enkelt.

Det är avundsjuka över vad en person är, inte vad hon har, som bits. Hur ter sig din avundsjuka? Värt att reflektera över.

Din avundsjuka gör dig olycklig då den speglar sig på dina känslor. Alltså; avundsjuka är självdestruktivt, och i värsta fall destruktivt gentemot andra också.

Precis som färger framkallar olika känslor och sinnesstämningar kan också lukt spela roll. Har kämpat med mitt rum de senaste dagarna och som en avslutande punkt valde jag doft till mitt rum. Nytvättade kläder luktar gott. De luktar hemma.

Jag tipsade om miniinthebox.com för nån dag sedan. Typ i förrgår. Nu berättade en gammal klasskamrat till mig att det finns en till hemsida som säljer bl.a. kläder. Så för er shoppinggalna: lightinthebox.com

Have fun!

Så jag gav mig in i uppdraget att rensa min garderob idag. Började vid ~4 tiden och nu har jag tagit mig igenom halva.

Jag räknade 19 klänningar. Vilket för min del är helt sjukt med tanke på att jag inte är en person som använder klänningar överdrivet mycket. Dessa 19 är de jag bestämde mig för att ha kvar efter att ha plockat bort kläder. Då vet jag med mig att en ligger hos en kompis, och tre är bortplockade. Materialism i den högsta graden, typ.

Jag har lite svårt att förstå mig på mig själv ibland. Jag är bara glad att jag sparar kvitton på allt jag köper. För när man kommer hem med ytterligare en ny klänning och dopaminkicken har lagt sig (ja, det ligger faktiskt i människans natur), när jag inser att min hjärna har lurat mig och förstår att jag inte behöver den här klänningen för att överleva, så kan jag lämna tillbaka den.

De finns ju de som säger att allt är så mycket finare i butiken. Det är sant, till viss del. Det finns en fysisk förklaring till det och man måste bara lära sig att kontrollera det innan plånboken totalkollapsar.

Och! En kattkorv för er som inte orkar läsa...

Tror man säger så. Jag ville tipsa er om en hemsida där du hittar allt från PS3kontroller till lösögonfransar. Allt är löjligt billigt. Miniinthebox.com

Det var min pojkvän som sa så ang. några bekanta för en vecka sedan eller så när jag hörde det första gången. Jag förstår precis vad han menar, men definitionen är svår att förklara.

Alla människor är inte riktiga människor. Fröken, inte så mycket längre, nedan gör mig kluven. Till viss del ja, till viss del nej.

Jag hade bestämt möte med VD'n på ett företag angående ett jobb. Han var 45minuter sen. Jag var på håret att gå där ifrån, men jobbet var välbetalt och titeln tjusig.

Jag tog aldrig jobbet, kände att jag aldrig hade kunnat jobba för en sådan person. Problemet var nämligen att jag ringde honom 5-10min innan vi skulle träffas för att kolla läget, och jag hörde på hans röst att jag väckte honom med mitt samtal. Han svamlade bort det hela, sa att han var på väg och skyllde hans försening på att han inte hittat en parkering. ~Kl 3 på en vardag, i Göteborg, på 45 minuter. Jajjemän!

Tolka mig rätt, mannen är inte mer än människa och alla kan somna till i soffan nån gång ibland. Stå bara för det misstag du gjort så jag kan respektera dig.

Alla människor runt dig har varit med om saker du inte har varit med om. De kan saker du inte kan, vet saker du inte vet. Lär dig och inspireras!

Jag gick omkring i ett enormt shoppingcentrum och försökte hjälpa min mamma att hitta kläder. Min man mötte upp mig senare och turligt nog stod Jamie Oliver vid en enorm skjortavdelning och gav folk tips. Vi skulle nämligen ha en vit skjorta med en speciell krage. Av någon anledning kunde inte min fina prata engelska, och medan jag står där och pratar med Jamie kommer det fram en tjej och klänger på honom. Den drömmen vaknade jag ur imorse. Gott för Jamie att inte bra vara en succékock utan även etablerad stylist...

Varje natt i tre veckor, give or take a day or so, drömde jag mardrömmar. Jag var tvungen att veta hur jag skulle få dem att sluta, och efter lite forskande och förändringar försvann dem. Det finns flera olika anledningar till att man drömmer mardrömmar. Ex. på fysiska:
1. Förändrade alkoholvanor. Dvs att du dricker mer alkohol nu än vad du gjorde tidigare, ofta med en hastig förändring.
2. Lågt blodsocker. Om man ofta drömmer om fall, jakter och andra adrenalinpumpade saker kan de bero på ditt blodsocker. När det faller, faller även du i drömmen.

Det som gjorde att mina drömmar tillslut upphörde, var att jag lärde mig att tolka drömmarna. Efter att jag tolkat dem kunde jag se vilket problem de bottnade i och lösa det. Sen försvann de. Mycket av informationen jag lärde mig finns på internet.

Mardrömmar och drömmar är ditt undermedvetna som snackar. Ignorera dem inte, speciellt om du haft problem med de dåliga drömmarna.

Jag har kommit på mig själv att sitta bakom mitt BlackJack-bord och irriteras över vilka korkade frågor folk ställer. Ja, alla klädda kort är 10. Nej ess är inte 14... Osv. Men no more.

Sanningen är att det är faktiskt mitt jobb att sitta där, och besvara frågor, var social, glad, trevlig och spela med andra. Det finns inget eller ingen som ger mig rätten att döma någon utifrån deras "dumma" frågor. (Sen att vi croupierer sitter med ett stycke djävulshorn på huvudet bakom bordet är redan känt, något man får höra från sina spelare ibland)

Hur som... Frågan var uppenbarligen viktig, eller behövde bli ställd, och hade personen i fråga vetat svaret hade frågan aldrig ställts. Så vad tjänar jag på att bli irriterad? De nada.

Ta det som en komplimang, typ, när någon ställer en fråga (förutsatt att den inte är sarkastiskt ställd, hantera det hur ni vill). Sekunden frågan är ställd gör det dig till en klokare människa. Inte så att du blir smartare, men du har mer info i din skalle vid den tidpunkten.

Besvara dina frågor med omsorg, det säger mycket mer om hur/vem/vad du är än du tror.

Det var efter det att jag började läsa boken "Konsten att leva innerligt" skriven av Ted Harris och Ann Lagerström jag kände driften att börja blogga. Så mycket tankar som måste ut.

Vill bara börja att säga att detta inte är en mode, fotografi, livsstil, hälsa, smink eller musik-blogg. Det är bara min blogg, mina tankar. Och den fylls med det jag behagar.

Min första insikt var att jag är missnöjd. Jag känner mig misslyckad innan 20års ålder och har ångest över ovissheten om vad jag ska göra med mitt liv. Men det är en bra sak! Sekunden jag erkände detta för mig själv kändes allt så mycket enklare, nu kan jag göra något åt saken. Skitbra!